Under hela sommarhalvåret (och hösten också för den delen) har vi haft en stor studsmatta stående i trädgården. Den var väldigt iögonfallande då den även hade ett högt svart nät runt om och varje gång vi skulle klippa gräsmattan var det samma problem.
Studsmattan var, trots allt, till så pass stor glädje för somliga i familjen att vi tyckte att det var värt att ha den stående där, till full beskådan för alla runtomkring.
Tydligen blir man så van vid saker och ting att man, när de sedan försvinner, inte ens märker någon skillnad. Efter ett veckoslut i stora staden Stockholm kom jag tillbaka hem, i fullt dagsljus, utan dimma eller andra orsaker till dålig sikt och ser ändå inte att studsmattan blivit nedmonterad och undanställd på en klart mycket bättre plats, för att förvaras under vintern.
Känner att det kanske kommer att bli lite svårare att få mannen till att utföra diverse uppdrag i framtiden, då avsaknaden av glädjetjut och uppskattande ord uteblev och han faktiskt fick påtala sin stora insats själv...
Permalink
FÖLJ OSS
